TEst bild
juni 2009
Även de finaste familjerna har sina hemliga böjelser och oanade vanor. I vår familj utövas, särskilt sommartid, gruppfotografering på hög nivå. Fotografier med så många människor som möjligt ihopträngda på en så liten yta som möjligt, tagna med självutlösare, är en viktig del av familjealbumet. Själva fotograferandet skiljer sig väl inte så mycket från hur andra utövar denna ädla konst. Man börjar med att klämma ihop sig, som tidigare nämnt, så många som möjligt på så liten yta som möjligt och ser till att alla ser kameran, som fotografen har balanserat på för ändamålet lämpligt ställe, gärna lite lagom snett. Det kan till expempel röra sig om en motorhuv, ett sten eller klippa eller vad som råkar finnas till hands. Om fotografen sedan disponerar en kamera med sökare, så gäller det att försöka se efter om alla är med i bild, utan att röra kameran, för då välter den antagligen eller så rubbas den perfekta kompositionen, eller om fotografen har en kamera med display, så måste han eller hon försöka se något överhuvudtaget på denna i det gassande solskenet. Sedan hoppas man att man har ställt kameran på självknäppningen och springer, påhejad av glada och ivriga modeller, och krånglar sig in på sin på förhand bestämda plats. Proceduren upprepas minst tre, men oftast fem-sex gånger.
Men nu, min kära familj, nu är det slut på springandet! I förrgår damp det ned en fjärrkontroll till min kamera i brevlådan, så nu kan vi fotografera oss under mer välordnade former.
Till er andra, så kan jag väl säga att det inte kommer att hjälpa ett dugg med fjärrkontroll. Vi kommer att fortsätta som vanligt ändå. Trots allt är ju halva charmen med denna aktivitet att man får minst en bild där man bara fått med en arm, ett ben och halva fotografens huvud.
Keramik gjord av Ann-Louice Abrahamsson, ateljénord, Kiruna
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar